Hundarna kommer springande och kontrollerar så att jag fortfarande står på benen varannan minut.
Allra helst vill jag bara lägga mig ned och se på TV hela dagen, men jag kan inte lägga mig ned. Det gör för ont, dessutom kommer det att göra ännu mer ont att sätta mig upp igen. Dessutom måste jag röra på mig. Så jag går upp varje morgon. Så jag jobbar, så jag går till skolan. Så jag försöker att inte tänka på hur långt det är tills jag måste gå och lägga mig - och gå upp igen. Så jag försöker att inte tänka på att det kan ta 8 veckor till för muskeln att läka och tills dess ska det vara såhär.

 

Men det hade kunnat vara så fruktansvärt mycket värre. På morgonen ömsom tvingar, ömsom lockar jag mig själv upp ur sängen. Sedan sväljer jag vita tabletter och kokar kaffe, går omkring så mycket det går medan jag försöker att inte kvida. Efter det sätter jag mig ned och pluggar eller sitter med datorn eller vad som helst i 1 - 2 timmar. Och efter det så är det hanterbart fram till åtta, nio, på kvällen någong gång.

 

Vid två måste jag visserligen ta mer smärstillande och det är alltid svårt att ta upp saker på golvet, men det fungerar. Jag kan hantera det och det är aldrig någon konstant smärta. Och jag påminner mig själv om 8 veckors gränsen. Jag tänker att efter den här veckan så är det bara 7 veckor kvar och kanske blir det gradvis bättre först, kanske kommer jag att må bättre och bättre. Snart inte ens komma ihåg det här. Att det gjorde så ont. Det är därför jag skriver detta, så att jag om ett år ska veta att jag klarade detta och då kommer jag att klara vad än som är svårt just då också.